Att plastikoperationer kan innebära komplikationer vet de flesta, men oftast förkastar vi tanken på att det faktiskt kan hända oss själva. När 25-åriga Sara* bestämt sig för att hon ville skaffa sig en större rumpa, ett så kallat brazilian buttlift, mötte hon varningstecken redan vid första googlingen.
– Det räcker med att scrolla ned ett par centimeter för att förstå att stussoperationer är det absolut värsta en patient kan utsätta sig själv för när det kommer till smärta, då rumpan är den största muskel vi har på vår kropp.
Men det var inte enbart värk som det flaggades för i artiklarna Sara läste.
– Det stod att infektionsrisken var högre än vid andra ingrepp eftersom man öppnar huden runt ändtarmsöppningen och det då kan det komma in mycket bakterier. Självklart finns det alltid en risk med ingrepp, stora som små, men blir ju naiv och tänker lätt att det aldrig kommer att drabba en själv.
När saker går fel. Foto Privat
Även fast orosmolnen fanns där beslutade Sara sig för att genomföra operationen. Det var efter att en bekant utfört samma ingrepp som hon bestämde sig för att göra det även hon. Vännens resultatet var över förväntan och tanken på att själv införskaffa sig en Hollywoodrumpa blev en besatthet.
– Fast så orolig kan jag inte påstå att jag egentligen var. Med tanke på att jag tidigare genomgått en bröstförstoring, näsplastik och har hela munnen full av porslintänder, så kände jag mig inte som en debutant när jag klev in på kirurgens mottagning.
Valet föll på en av Sveriges populäraste kliniker. Sara kände att hon hellre betalade en månadslön mer för operationen än att snåla. Nu skulle hon få vad hon betalade för.
– Ville jag ha en kändisrumpa som Kim Kardashian fick jag höra att det skulle innebära ett kombinationsingrepp av både silikoninlägg och injektioner av kroppseget fett. Det landade på närmare 80 000 kronor. Jag såg det som en ren investering för ett rikare liv, såväl inombord som utanpå.
Men operationen blev inte alls vad Sara tänkt sig. Även fast det i dag gått ett par månader är hon långt ifrån läkt, vare sig utanpå eller inombords.
Här måste det rengöras innan det går att sy ihop. Foto: Privat
Till en början var allt frid och fröjd efter att hon vaknat upp ur narkosen. Även fast det gjorde djävulskt ont uthärdade Sara smärtan. Tanken på att snart få ta av gördeln och köpa nya jeans gjorde det hela värt.
Två dygn senare, väl hemma, började helvetet. Smärtan i rumpa, lår och ben eskalerade för var dag som gick och svullnaden kändes onormal. Sara hade ständig kontakt med sjuksköterskorna som lugnade henne med att värken hörde till och var helt normal.
– Men innerst inne visste jag att någonting inte stod riktigt rätt till. Snart hade hela jag svällt upp till en ballong som bara tycktes bli större och större. När jag på åttonde dagen, med skyhög feber och illamående, lyckades ta mig till kliniken konstaterade de att jag drabbats av en stor infektion.
Under gördeln hade rumpan börjat bli blå, men Sara var inte vid nog medvetande för att kunna se det. Kliniken insåg att situationen var akut och ringde efter en ambulans. På väg till Karolinska sjukhuset i Stockholm la både njurar och lungor av.
– Andningen blev tyngre för varje gång de pumpade mig med morfin. Det sista jag minns är att jag tänkte ”är det så här jag kommer att dö?”
När Sara vaknar upp, åtta dagar senare, får hon höra att hon legat i koma. Under tiden har de tagit bort bägge implantaten och tvingats operera henne åtta gånger.
– Vid varje tillfälle har de sprättat upp, rensat på var som man rensar skit på en fisk och sedan sytt ihop mig igen.
Igensydd efter många operationer. Foto: Privat
Den smärta hon kände vid uppvaknandet går inte att beskriva i ord. Snart förstod Sara vad värken berodde på: Längs vardera lår gapade öppna sår.
– De informerade mig om att låren hade börjat bli svarta och att de stod i valet och kvalet om de skulle amputera bägge ben eller vänta ytterligare en dag för att se om antibiotikan skulle bita. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag först överlevt döden och sedan klarat mig undan en stympning, berättar Sara.
Silikoninläggen hade möglat och sammanlagt hade personal på sjukhuset avlägsnat 1 liter var ur såren. I efterhand fick Sara höra att det sprutat var när de skurit i henne första gången. Sjukhusvistelsen kom att vara i tre veckor.
– Ni undrar säkert nu om jag tycker att det har varit värt det och med tanke på att jag fortfarande lider av stark smärta, har känselbortfall i höger ben, djup ångest och behandlas för depression av psykolog så är svaret nej. Det absolut värsta är nog mina ärr som jag kommer att få leva med i resten av mitt liv. Men med tanke på allt jag fått genomlida så tänker jag inte låta allt det här ha varit förgäves.
Någonstans där i gråzonen mellan extrem fåfänga och en nära döden upplevelse som heter duga, infinner sig fortfarande en djup längtan efter den där perfekta bakdelen som höll på att bli hennes död.
– Läker allt som planerat lägger jag mig under kniven snart igen.
Foto: Privat
* Sara heter egentligen något annat.